.: Emma :.

Att det ska vara så svårt. Jag har inte haft så här pass starka känslor på länge, jag vet att jag vill men det ska ändå vara svårt. Jag låter just nu som en tjej som nyss har kommit på vad kärlek är haha men det är ungefär så det känns just nu. Trots att vi bara har träffats några gånger, men hållit kontakten via telefon/sms/internet, kan jag inte sluta tänka på honom. Han är en sån person man vill krama om och inte släppa ^^  Han har dom där mörka livfulla ögonen, leende som lyser upp ansiktet och en asskön personlighet. Sånt jag har pratat om flera gånger med andra när vi har diskuterat killar generellt.

Så varför ska det då vara så svårt när jag vet vad jag känner och vill "ha"..? Jag är rädd för att förstöra alltsammans och det är det som gör att jag förmodligen förstör chansen. "Fear stands for Fuck Everything And Run". Fuck that :P "Fear is just a feeling. You feel hot, you feel hungry, you feel angry. Fear can never kill you." Mer mottot jag är efter..stryp rädslan och våga ta steget.

Ni vet inte vem han är, han vet kanske att det är han men jag själv vet <3
 

Vem vill inte ha ett förhållande att minnas? Att ha ett förhållande som varar? En person man verkligen älskar på flera sätt, inte bara tycka om.

Jag har sen länge använt låtar för att visa vissa känslor för andra utan att säga dom istället. Bröllopssång..den ska förmedla kärlek till den andra personen. Fler som har funderat på en passande? Det är en av alla låtar jag har försökt få fram, den bästa till ett bröllop. Eller varför inte en låt för förhållandet? Vem säger att man måste gifta sig? Jag är nästan helt säker nu.. Donna Lewis - I love you always forever. Den person som får den tillägnad sig från mig är den jag verkligen älskar.

Det finns en som är på god väg men än är han inte 'den enda, den rätta, den eviga'.

Studenten närmar sig -5 juni gäller det.. sen börjar en ny period. Det är väl det största steget man har tagit efter att ha lärt sig prata och gå? Börja skolan..visst det är en stor sak men samtidigt är man så ung och man har föräldrarnas stöd. Efter studenten ska man börja ett nytt kapitel, man ska skaffa jobb och ett egen liv. Förhoppningsvis har alla mer eller mindre stöd av sina föräldrar även då också men det är ändå en sak som man måste klara av själv.

Inga läxor på kvällen..inga prov..allt kommer vara puts borta! Fatta vad skönt..så länge man hittar ett jobb kommer det säkert gå bra. Man tjänar pengar på att vara borta 40 timmar i veckan -mindre semester men so what. Om man har ett roligt jobb blir det inte så jobbigt.

Bartender..det skulle nog vara roligt. Jag har funderat på det i flera år, det verkar ganska händelserikt och varierande då man träffar på mycket folk. Det finns många platser att söka till..Sverige såväl som utomlands. Rhodos..gött stället att vara bartender på?

Studentmössa..check!
Balklänning..check!
Studentklänning..check!
Rester..erm fortfarande kvar
Jobb..söker
Körkort..kmr i sommar :)
Förhoppningar..check & check!
Tatuering..kmr när jag får ett jobb

Det som återstår är då bara champagnefrukosten och studenten. Cheers!

Hur ska man se på förlovning? Är det en sak man kan göra för att visa äkta kärlek+trohet eller är det steget före man gifter sig? Alltså att man förlovar sig FÖR att gifta sig.

Det verkar vara svårt att komma överens om den här saken, själv tycker jag att det är det förstnämnda; man kan göra det för att visa sin stora kärlek utan att behöva gifta sig. Om man gifter sig blir det ett mycket större steg och man har verkligen valt att vara med varandra (om det lyckas eller inte återstår att se..). Visst, i filmer och förr i tiden förlovade man sig för att "visa" att man skulle gifta sig. Det var en självklarhet. Men tiderna förändras..som vanligt.

Skulle det inte vara underbart att förlova sig med den man älskar? Om det tar slut behöver man inte gå igenom pappersarbeten, ev dela på pengarna osv. Det vore skönt..att känna sig riktigt älskad och vara DEN han älskar.

Att gifta sig är ett bevis på trohet , kärlek, lovord och förbund. Förlovning är ett bevis för kärleken.

Sen länge tillbaka har jag varit intresserad av foto..fånga ett ögonblick. Jag mer eller mindre satsade på att bli riktigt bra, men det är liite svårt när man inte har en snuskigt bra kamera. Systemkamera.. känns som om att jag har lyckats någorlunda i alla fall. Två bilder har kommit med i en tidning och en tredje kom till final tillsammans med 26 andra -ett antal hundra hade ställt upp.

Nu på siståne har det stått stilla..knappt någon fotografering, kändes mer som en pina. Idag, äntligen, fick jag tillbaka intresset igen. Beror det på sommarvädret? Verkar som det..sägs ju att man blir dämpad under vinterhalvåret pga den saknade solen. Förmodligen är det rätt. Det blev i alla fall ett antal kort på min katt smillan som vanligt, mamma och växter..det finns inte så mycket annat att ta kort på när man ligger ute på gräsmattan. Hemsidan kommer strax få några av dom nya bilderna :)

http://photographer.zoomin.se

Jag och några vänner var på bio idag, "What happens in Vegas". Recensenterna gav inte speciellt höga poäng men den var riktigt bra ändå! Man skrattade och den var lättsam att titta på. Ashton Kutcher är ju inte så dum att kolla på heller ;)

Av någon anledning kom jag in i ett annat humör. Jag blev inte sugen på att sticka till krogen, jag ville bara hem och gosa med någon jag tycker om. Han är dock lite väl långt bort..oturligt nog. Irriterande att han inte finns här när det "behövs". Bara krama om och mysa..vore perfekt. Men livet är aldrig perfekt, eller?

Hur många gånger har man inte hamnat i en situation där allt har hängt upp sig på ett minimalt missförstånd? Räck upp handen om du känner igen dig.. Jag avundas de som har sluppit. Samtidigt kan det kännas skönt att ha fått diskutera vilt för att sedan helt plötsligt sluta då man förstår att båda hade missförstått det hela. Det blir en avreaktion samtidigt som man kommer närmre varandra -så länge man kommer underfund med grunderna. Att skiljas som ovänner pga missförstånd är inte speciellt roligt, antagligen det värsta man kan tänka sig.

Idag var det en sån dag..vi skiljdes inte som ovänner, men det lämnade en lite klump i magen och ett extra tänkeveck i pannan. MSN krånglade..som vanligt när en av oss är visad offline. Nu pågick det i ungefär 15 minuter vilket är betydligt längre än det brukar. Jag trodde han var lite bitter på mig och pratade med andra först och främst -total tystnad i 15min. Jag skickar ett litet slött hejdå och loggar ut. Jag kommer tillbaka och får ett offlinemeddelande; "förlåt, det gick inte skicka meddelanden till dig!". Okej, jag fick ett svar på situationen. Bra! Vi börjar chatta, nu är båda visade online. Jag blir tvungen att gå igen och säger hejdå på det vanliga sättet -avslutas med 'pussar'. Det är bråttom så han hinner inte svara.. när jag kommer tillbaka nästa gång fick jag ytterligare ett offlinemeddelande från honom; "okej jag förstår..hörs". Ingen antydan till att han ska skriva 'puss' 'xx' eller liknande tillbaka. Okej...är det något han inte vågar säga?

Jag fick då höra av en gemensam vän att han var dämpad för att han trodde jag var sur på honom..eftersom jag inte hade svarat honom (hans meddelanden hade inte nått fram till mig). Det var ang den första utloggningen. Den andra då..jag har ingen som helst aning om jag ska vara ärlig. Kanske tror han att jag blev sur? Konstigt betedde han sig i alla fall. Jag får se vad han säger om ca 30min eller imorrn. Ett ärligt svar skulle sätta allt på plats och förhoppningsvis rätta till all ev bitterhet :) ♥

Nytt kapitel, nytt liv, ny resa, tidsfördriv, uppmärksamhet...shit the same, nu är det tid för mig att skriva blogg! Det har hänt ett antal mer eller mindre större saker i mitt liv..de har förändrat mig på ett positivt eller negativt sätt. Långsiktigt, kortsiktigt eller ärrad. De har gjort att jag har satt upp mål -som har brutits redan nästa dag. Ska det vara så svårt?

Jag diskuterade förhållandet mellan föräldrar och barn med en nyfunnen vän på facebook, vi var som natt och dag i det ämnet. Han hade tagit sig i kragen och sökt en bättre relation med sin mor. Det började med att ge henne en kram, vilket blev som en självklarhet efter ett antal gånger. Kramarna ledde till en mer avslappnad miljö och de kom bättre överens. Ska jag börja med det också? Förutom när jag var max 10 år har jag knappt kramat varken mamma eller pappa. Det är en mer eller mindre rutten relation då vi brukar fräsa ifrån eller bli putt på varandra. Det kommer väl växa ifrån på ett eller annat sätt till slut..förhoppningsvis.